En helt annan evighet
D i k t e r
av
L e e v i L e h t o
tolkn. Martin Enckell
orig. Ihan toinen iankaikkisuus (Otava, 1991)
1.
Tom ruta,
takens nätter av plåt
och himlens ljumhet!
Så
ville jag flyga, långsamt, att jag befann mig överallt
genast.
2.
sorgens gångjärn,
glömskans rykande vaxljus,
kvällens skuldra värker en aning
3.
Går för att köpa cigarretter.
Morgonen sväljer och sväljer dimma,
strandvägens träd fryser.
Jag kommer över gräsmattan till huset,
inne radion påslagen,
som om jag talade för mig själv
4.
Från åren
jag talade
svarande
och frågande
dimman från havet och
doften av den torkade rosen
från stora rum, där dörrarna glider upp
5.
Igen någongång
den redan svunna stundens
beröring
svalans flykt
snabb,
kort som
glömskan
ordens sänkande tröst
jag kallar kvällarna till gäster och för
någonstans djupt i mig
näst intill bilden av en människa
sommarsvar, klar
6.
Märkligt. Trädstammarna enbart till hälften i skugga.
Bestämda steg från gården: som postförsändelser under armen.
7.
Fortfarande fram
och tillbaka
vändrar i tankarna
augusti
månadiga ord: något
har förts in i skydd för regnet
ser att gräset är
men hösten redan!
möjligt och tvungen att säga vad som helst
ditt budskap din frihet!
vindens,
som låter sig fläktas
8.
Talar till dig
från tystnadens öga
ännu
ser jag dig
i sommaresplanadens mörker
enbart
ännu
läser jag dina steg
i den vibrerande luften
enbart
ännu
svårare
än tigandet
är
enbart
enbart
ännu tigandet
enbart
9.
havet,
ur blygdläppsskymning som stiger
som himmel
från din nakna vidder utan stränder
dessa ord
från dina vändrande blå månars balkonger
10.
Verkligheten: rak och enkel
som en vägg av sten, som stiltje
där din viljas roddbåt glider, slår
mot den väggen
slinker paddelåran ur ditt grepp: och du lutar dig ut, försöker nå
dina speglingar
11.
på sommarens himmel
samma gårdagens
moln
slickar sina sår
i ljuset där
höstens fåglar
jagar varandra
i samma
från vilken
ljuset inte
skulle vilja vika och
inte
viker
12.
Du dyker till ditt innersta,
stiger till gudarna.
I gatans trängsel hälsar du på dig själv
eller flyr,
går hem
och leker att du gömmer dig.
Natten betraktar dagen, dagen natten;
ögonen under din panna, alltid
i ditt eget skinn
fast.
13.
Tänkte en mening. Memorerade. Glömde.
Här, i världen, på det här viset
signerande den.
14.
Ty livet är långt och knotigt som
och i dess maskerad
Döden
ar utklädd till
Död
15.
Och vad jag skrev, det skrev jag i vatten
skrev:
näst-intill-skvalpande-över
16.
Som en nattlig
buskhäck i vinden verkar skrämd och skrämmande
tänkte jag låta mitt liv blåsa genom mig.
17.
Masters soliga klapper mellan träden
som idag berusade
gården ar omgärdad av byggnader
bastuns filttak ar fullt av sparvar
en av bilarna parkerad för avfärd
sitter på verandan och tänker börjar kamoufleras är
här borta och härifrån
18.
Åren kastar skuggor.
För oss,
på månens ljusa sida, allt
svårare att mena.
Sade jag redan. Eller hade jag redan sagt? Vi är vad vi är.
19.
Från havet ljuset
sveper det i dimma, i dimma.
Vandrar förbi det där vita huset,
och går ner för stentrapporna.
Till vänster berget,
brunt, öppet.
Kommer till Atlanten.
Himlens vida bägare, svalorna,
vinden,
människornas rop.
Av allt, och så mycket,
som jag viljat lämna
på hälft.
20.
Så som den anlända bilens motor en sommarkväll på gården slocknade
och blev stum,
gick du din väg,
enbart vinden skulle gå i häcken av buskar
endast för att vända
21.
Detta, ett sådant ställe
att flygplanen flyger lågt
och parasollen ar gula.
Här
frågar du bougainvillean om hemligheten
och den berättar den:
den största, den ordfriaste:
att, som, ty, fastän, ändå
inte finns.
Ser du.
22.
Pa bordet en ask Gauloises, en penna, skrift.
Sömnen använder sin vetorätt.
Du och jag,
båda lika fjärran
som
när
dag och natt dricker
skilda viner
ur samma genomskinliga glas.
Själv.
23.
Den runda månen ligger på rygg ovanpå sig själv
tungt, lätt.
Natten klär dagen i handske.
Talar havet,
talar, talar.
24.
Ta mig bort härifrån, från deras blickars fång,
bad du.
Med din egen röst, med dina egna ord.
Mot fönsterbrädet. I hissen. I länstolen.
På mattan, på vinden.
Alltid På Samma Ställe.
Många, många många små dödar och en stor skillnad.
Leve de alla.
Jag dricker en långsam avskedsskål
utan att veta, varifrån jag återvänt.
25.
Svart vin ur gul mugg under vit himmel.
Dagen kammar sitt hår stramt, betraktar, vårtor i sina ögon.
Den älskades röst ett morsealfabet från ett fjättrat land,
där det regnar hädangångna hästar.
Jag går forbi husen och träden, som på ett fotografi
mannen hängd för år sedan
längs det egna spåret bakåt.
Utmätningsmannens hund korsar mitt medvetandes patio,
jag har förvändlats till spanjor, mina fingrar rör sig inte,
mina tankar är stelnande betong,
jag är förlorad.
Inte ens sömnen kan längre rädda mig.
26.
idag
den av svalor silade luften
alltfor självuppfylld
famnar gräsen som spirar ur jorden
som
om jag inte vågade läsa vad
jag skulle ha skrivit
i drömmen blunda
jämföra:
tiden,
stundvis levd
obefintligt
27.
du
och jag
budet framräckt
av orkideer
en av värme kramad
hand, ett hjärta
ögon
skvalpande
glädje alltid huset
som klättrade
i trapporna luften
som änglar andats
klar
som
gråt
mellan oss alltid
ännu någon
gång
den första, alltid
28.
Sångerna,
även ni som jag teg
buden till änglar,
breven,
årtiondena
som jag såg vika sig
i barndomen en torsdag
när solen själv
kikade fram under sin skärm,
allt
jag sände och tog emot
och vad jag talade för mig själv i dörrar,
allt
tar obegriplighetens
glupska famn,
matta, svarta
29.
Nu, du talar till mig i dröm
som dröm.
Himlens höjd
doft av sommarens hö, beröringen, avskedet: alla
korta,
och för så länge
30.
Du, som går i min sömn.
Du, som ar nattens klara frånvaro.
Du, som aldrig är där var min blick söker.
Som inte upprepas.
Du som alltid försenar dig.
Du som man inte kan säga om: nu
som är bakom mig gående i min sömn
även nu, någonstans på en skogsväg, på ett flygfält
i trädgården under äppelträden
i hissen
kommer du emot mig, och jag vet inte var.
31.
bak liderknuten och från Huvuddiket, från vedstaplarna, från bussen
och den bruna portföljen och björkalleerna, från omklädningsrummet,
från stationshallarna och havsstranden, från rödvinet, från fuktiga
lakan i ett skymmande rum, från vaxljuset som skruvats in i mynningen
på den flaskan, från sammetsbyxorna, från kyssarna i den till trängsel
fyllda tamburen, från gråten, från cigarretten som smakar och
cigarretten som känns i munnen som om den vore tjock som en flaska
med fluggift, från förseningen från flygplanet och de spetsiga skorna
som du inte använde för att någon skrattade, från segelbåtsaffischerna
och samma affischer i ettan därifrån någon fört bort sina saker och
där damm långsamt samlades, från dina inbillade fantasier och ord,
från ordens delar och alltför långa meningar, från en kantrande båt,
från deadlinen, från den vikta blicken och tomheten, och från tomheten
som rann från dig, tomheten som belägrade dig på sluttningen bevuxen
med martallar och från stumheten, och från att se förbi och lugnt se
på när någon river sitt ljusa kött i sommarnatten, från brödaffären
och krogen och från en viss källa och tamburens kapphängare, från
taken, från den tysta och ljudliga klagan under dig och svetten och
arbetet och de eviga avskeden, du sökte dig i de eviga avskeden, en
pojke, en man, och hela tiden var du bakom dig själv som en skugga
stor som det forgångna sa att vart du än såg, sken solen alltid
32.
Ett knä och en bok.
Bakom staketet vandrade ett huvud.
Det var sommar.
På hinnan över siminrättningens bassäng
skakade solen sitt hår
och sedan var din kyssande mun,
där
medvetslösa ord
i begripliga meningar
33.
och i dina ögon
i den stunden de vände sig mot
och samtidigt redan
var förbi: i den kulblå
och blixtrande stund
du kom ut ur hissen
i översta våningen
och in genom dörren, besåg du rummet, räckte fram
din hand i en enda
traktande rörelse: ge,
jag tar emot,
ta tag i mig, rör, sade den
och jag: plocka mig från trädet som
om jag vore en frukt
och föll
genom alla dessa blickar och
detta svarta och svarta och mitt plötsligt så
krympta liv
denna snabba,
blåa, brunnformade blicks stund,
hit
34.
Kälkens sidor är av vit, målad faner
och gräset är i frost och
Solen flyr allt vad den hinner
Oförhappandes har jag blivit
förstlingsoäkting
till inspektorn i helvetets gårdar
35.
Himlens frusna gölar, längs stränderna
uppochnedvända träd.
Jag är på väg mot en talande punkt, där,
när man vrider på den,
saker blir rätt väg fel.
36.
Blåsten hård och byig
vid den där speciella remmaren
och kobbens träd, deras
vädjande händer,
knappast mina välvalda ord,
minnena
aviga under vågkammarna
glömskans bärande parker,
där
först när du lär dig fråga är
svaren utan mening
37.
och plötsligt kom jag ihåg, var du var,
längs trottoaren körde renhållningsverkets bil,
rengjorde
bländande klart, tingen högt, och ingenting
38.
Det är den där porten formad efter dig som gömmer allt och
ingenting. Du skuffar den. Jag skuffar den. Du skuffar den varje
dag och den öppnar sig inte och du upphör inte att förundra dig
och ännu och först då när vi plötsligt inser att dra den mot oss
upphör vi inte att förundra oss, hur kommer det sig att just jag
fick äran.
39.
i evigheten
inbillar jag mig,
ser vi
genom gårdagens
spegel
in i gårdagen
som om man betraktade
genom gårdsfönstret
äppeltradet och brunnen
40.
Flickan i turkos kjol klättrande uppför trapporna mot den vita
väggen tränger en lång glasspinne in i sin röda mun. Hon får mig
att tänka på ord, som jag förstar men vars språk jag inte känner.
Jag skulle vilja förklara, varför jag tycker att det är sorgligt,
att det här inte är en dröm. Dröm är det här inte, att jag ville
förklara, varför det är sorgligt. Sorgligt är det, att jag ville
förklara, hur med glassen den långa in i sin mun den röda mot den
vita väggen klättrar flickan, i turkos kjol. Jag förstår, jag vill
förklara, men jag har inga ord. Kanske är jag död. Kanske.
41.
Vid kanten av den kvällssena planen skriker skriker
skriker: Genast in!
Plotsligt där som om den klara luften hade vikt sig
i ett svart veck
vaktad av granarnas trogna ton.
Vem är det? Ser han
igenom mig
och vad jag?
En man utriven ur ladans vägg med hängslena vid höfterna,
rör sig inte närmare
fjärmare
utan att försvinna genast.
Vem vet den sig vara,
fader, ser du,
adderar,
jag,
gåsmarsch efter de andra
uppför allt brantare backe
mellan granarna.
42.
Du
som ringer långt ifrån, från en automat, och låter mottagaren betala,
som är himlens höjd och nattens sammandragningar
du
som är tillfällighetens logaritmtabeller,
som köper, säljer och pantar,
du
som aldrig tror på det, som du ser,
som jag inte kan räkna på mina fingrar,
du
som ser bakom dig, när jag ser bakom mig,
som läser mig som en oskriven bok,
du
som är dina brösts tyngd på mina läppar,
vars äppel mognar i nattens trädgård,
du
vars skugga kastar skuggor,
som drömmer dina drömmar med öppna ögon,
du
som äter mina års sperma,
som kramar hjärtat,
du
som saknas från fotografiet, som jag inväntar,
som är evigt ung,
du
som tar av hatten,
som ringer på dörrklockan,
du
som inte finns som inte förintas som saknar själ,
vars namn är namn är namn är
du,
43.
och du
du
du min törst
och min
törsts
bristande karl
44.
som är den som i min sömn går,
som
är den som i mina drömmar går,
som är den som i min sömn
går,
du,
som inte är jag.
45.
De på restaurantbordet uppochnedvända pinnstolarnas
bönestund med benen mot himlarna,
en penna stor som ett hus som i drömmens stad
skriver på min näthinna,
springan mellan månens lår, midnattens skavände
sko, ordens leverfläckar,
livstida verser. Tankarnas nagelband.
Minnets hår. Fönstrets knivhugg,
sömnens korta historia, tidens tandröta och
nödvändighetens bardisk,
dödens kundrabatt, en klippt gitarr och
ljusets ögonfransar och
dödens kundrabatt, en klippt gitarr och
ljusets ögonfransar,
46.
Fran smärtans tinning för du din hand bak nattens rygg,
öppnar hyskorna, klär av dig.
Utan att klamra dig vid nattens räcke passerar du dess spärrar
könlös
och med ögonen blundande och med ögonen stängda: möter
gryningens systrar, månens stadskusiner
de mer ömfotade
som på dynorna av sin puls vrider och vänder sig på stället
med tunga ögonlock och glupska på sitt kötts linneskåp
i sina dimensioners veck lystna
att stanna: med knottriga brostvårtor
(och med fingrarna spärrar du ut dina fingrar, för att fa fäste)
du sträcker dig efter cigarretten och (som
i spjalgardinen) suger, andas medvetet
(in, ut) in
för att veta: igen: smeker
dig
puder på din dags hud
den pudriga
47.
Träden är fruktansvärt täta och med flata tak.
Pa den översta balkongen, där du för en stund sedan stod och såg ut,
står nu en man eller en mycket ful kvinna.
Den ser detta landskap lågt
och skrapar sin håriga mage.
Och talar.
Och talar.
Du ber mig väl inte att förklara.
Jag förmår inte mena,
vad den menar med det.
Längre.
Ännu.
48.
På bordet i mitt arbetsrum har jag
das Ding an Sich,
Soulage
Soulage,
en från Lissabon hämtad gatsten, vit.
Jag tar den i min hand och bär den till fönstret.
Ser över taken in i kvällshimlen.
Vet redan, även jag
att alla folk gråter på samma språk
i gropen Franz Ferdinand Kafka grävde.
49.
Nio stormnätter å rad och jag sov utan hatt
hängande från fötterna ack
från ditt så nyckfulla sköte,
öde.
Den torra elden i dina armars längtan
brände och renade mig
och jag dök,
fågel,
med sammandragna vingar
i fem, femton
är som dras samman
du regnade salta smärtstänk
årstidernas flåsning lade sig
dröjande
det blev sömnlöst
jag blev
en buktalande fisk simmande
i ögonblickens tumult.
50.
Musiken sluter sin mun
I huvudet börjar telefoner ringa
en gång
i sänder, och
det slutgiltiga ärendet
Ingen
svarar
51.
Cigarretterna tar slut
Man maste hålla ett öga på klockan
telefonen planerar något
med huvudet indraget mellan axlarna
jag frågar, hur
i all sin dar
saker och ting i verkligheten
är
52.
Det kom ingen post, bra
tillfälligt nog
även det
jag ringer sedan klockan två
härifrån världen
här är soligt
balkongbordet är dammigt
det är idag:
exakt samma dag
som i evigheten.
53.
Luftens radergummi, spåntakens tresteg
mot vattnet
och träden de raka, stenarna svalare vindar
masterna igen mer svajande lyssna jag,
kor har, till vänster, om det vi kallar
tidvattensflod
54.
knappast,
någonsin, men
men kanske
här,
närmare,
och lite
mer
och borta
om
och kvällningen
och molnen, även om
ord
äve
men
ögonen, ögonen ögonen
vattnets hinna,
glimmar
himlen, jorden, havet, det svartas
delar
och händer
nuddar
bordsytan,
dörren, de egna,
o,
och orden,
svart,
men
egen,
även om, någonsin, tystnad,
och doften, dröjande, v.s.b.
55.
dagen går, natten, och tystnaden är ljud
ett stort matt träd barande tvillingar, i sista valetet
på repet borjar det svarta byket leva, till namnet
svanger till när ögonblicklig hund passerar
mörkt är mörkret och att se
igen stjärnorna vill jag
och vad jag tror
mig se
56.
Jag vaknar. Du är bredvid mig. Det är varken mörkt eller ljust.
Ingenstans kan någon veta, vilken tid det nu ar.
57.
o, jag minns: knäna,
brösten, låren, ögonen huden
slutande sig, munnen öppnande sig
i sömnen ända till himlen för
skenorna,
Ejaculado,
sade det talande svarta trädet,
fläktade molnen, häftigt
mörknade sommaren till silver
skördeår, femte tiondet
klar, at vilken
himlens spända membran
slår rytmen vem vet var
i vilken fällds
berättelse
58.
På midsommarnatten smakar vi ditt mörka kumminkryddade vin
och bränner stumt vaxljus
som vi berövade framtiden,
sömnens bebadare
kindens
beröring av mellangården
och jag berättar för dig om min trädgård av onödiga försök,
där, och om det inte redan vore så tidigt,
there would be a lot of more of where I
come from,
och om dess dofter
59.
Sömnen är lyssnande luft,
husets andning,
de svalda suckarnas svett.
Sömnen är din omgärdande kanslighet,
mina klumpigheters griffeltavla
och vara rädslors vadställe.
Sömn är bröd, fullbordan och
eldens långa meningar
i medvetandets mörknande fönster.
Sömn är igar, idag, imorgon
och vägen, som för med sig
som sanningen själv:
din idag härvaros handflator,
hårets och armhålornas
lenhet och ljuset och ljuset och allt,
som idag inte kan tänkas annorlunda.
60.
Under mina kläder är jag naken,
säger du,
jag vet det.
Bakom spegeln finns ett annat rum, där det finns blommor.
Jag vet
att när jag vänder ryggen till, avklär du dig där
dina kläder, blommorna, även dina dofter
där är du din natts hår som andas
mitt dagliga bröd
o ros naken
som är fråntagen mig
och given mig
och jag vet inte längre, vad det är med tystnaden.
61.
Vi körde med din bil i hög hastighet
längs den nattlösa nattens vägar och vägar.
Skogens träd roterade i vild fart runt sitt saknade
centra.
62.
Har jag redan sagt, att du har lätt för att le. Du har lätt för att
le. Du har lätt för att le, för att jag skulle säga det. Du har så
lätt för att le att det är, som om jag redan hade sagt det. Ditt
leende. Ditt leende. Har du lätt för att le. Ja, du har lätt för att
le.
63.
Det är dag igen.
Om jag skulle beskriva detta landskap,
skulle dess himmel korsas av jetplanets spår.
For dig skulle finnas björkar, klibbal vid vattenranden.
Under dem ville jag förklara för dig,
varför jag har det bra.
Och det skulle vara sommar. Så att ännu
allt detta vore
möjligt
ännu.
64.
Och med vad skulle vi betala huset på landet,
resorna bortom resorna, kvällens silver och
nätternas vaser och våra mornars
badhanddukar,
frågar du.
Jag hör nog.
Jag, här.
Kanske
kan jag svara
senare ikväll
sedan, med ögonen slutna, jag, att
jag lärt mig leva
med osäkerheten
sa som en svart fågel sjunger
i ett svart träd
utan uppehåll
upprepande samma vers.
Det är inte mycket.
Det skymmer redan,
ännu tänder du eld i den öppna spisen.
Och fortfarande inga stjärnor.
Håll mig i hand, ändå.
65.
vad talade dropparna vad
blåste taket du reste
fjärran:
och lyssnade: flammade de ljusare
molnen på österns
himmel det är igen en helt
annan
evighet
du sitter i fönstret, betraktar: äppelträdet och brunnen
66.
Jag släcker ljus.
I kvällens fönster står skrivet:
Glädjen har ingen längd.
Sorgen har enbart sin bredd.
Hoppet är en linje utan slut,
rädslan en fyrdimensionell rymd
där framtiden kröker sig
och
i ögonblick mätt, får
det Dovljudande namnet.
67.
Som vattnets horisont, svunnen som handstilen
skulle jag äntligen ta avsked av dig, evighet
68.
Och jag har sett hur vinden i ljuset river det fallande vattnet.
Och jag har sett hur vinden i ljuset river det fallande
upplysta vattnet.
Och jag har sett hur vinden i ljuset river det fallande
upplysta vattnet, till ljus.
69.
På himlen äter den glupska månen en kvinna till formen lik sig
vete gudarna till vilket hus hunnet
Än dröjer din beröring på huden
som om djupt lodrätt vatten flödade
70.
Mer än det här förmår jag inte.
Televisionens rödöga ser, må det se
och stolarna mår magert,
må de behålla sina friserade fraser, ty
och visst har även huset mittemot en balkong, även om
jag inte förklarar det, men
där har man gått in.
www.leevilehto.net