Markus Huss: Bakom varje författare står en översättare

Upsala Nya Tidning 21.9.2008 [PDF]

Det har sagts förr, men tål att upprepas om och om igen: översättare tillhör de mest undanskymda yrkesgruppena i kultursfären. I dagar då de stora förlagen annonserar satsningar på inhemsk litteratur framför utländska författarskap (SvD 15/9) är det viktigt att reflektera kring vad översättning är för någonting, och varför vi behover den.

LÃ¥ngtifrÃ¥n att vara nÃ¥gon sorts mekanisk transkriberingsprocess handlar översättning – och dÃ¥ särskilt översättning av skönlitteratur – om en skapelseakt. Översättarens roll som “kulturförmedlare” brukar lyftas fram i debatten: utan översättningar ingen konktakt med andra kulturer eller tankar. Samtidigt är bilden av översättare som “kulturförmedlare” förenklande och i viss mÃ¥n missvisande, dÃ¥ en litterär text inte nödvändigtvis speglar kulturen eller samhället den är sprungen ur.

I stället handlar översättarens uppgift i skönlitterära sammanhang om att pÃ¥visa olika former av tänkande och skrivande, alltsÃ¥ en frÃ¥ga om att peka pÃ¥ “hur” nÃ¥gonting kan förmedlas i motsats till “vad” som förmedlas.

Detta hävdar åtminstone den finske författaren Leevi Lehto i sin kommande essäsamling Alussa oli kääntäminen, eller I begynnelsen var översättningen, som utkommer på finskt förlag i oktober. Bakom sig har han omkring 40 översatta böcker och flertalet diktsamlingar, varav den senaste är på engelska: Lake Onega and Other Poems. I Sverige van han senast aktuellt när han tillsammans med den amerikanske language-poeten Charles Bernstein föreläste på författar- och översättarkonferensen Waltic, samt deltog i en uppmärksammad poesiuppläsning i tidskriften OEI-s regi.

Hur förhåller sig då hans båda roller som poet och översättare till varandra. Lehto ställer sig frågande till min uppdelding:

“Översättningen är ingen underställd eller blott förmedlande bisyssla till skrivandet, utan författandets själva ursprung.”

Lehtos resonemang kan kännas ovant, men framstÃ¥r som alltmer logiskt dÃ¥ han berättar om sitt senaste projekt: att nyöversätta James Joyces modernistiska klassiker Ulysses till finska (planerad publisering 2009). Den huvudsakliga poängen mer Joyces bok är enligt Lehto att punktera illusionen om ett enda rent och riktigt sprÃ¥k: “Joyce rör sig suveränt frÃ¥n en stil till en annan, blandar dem, skriver ‘fel’ – och om översättaren dÃ¥ försöker att kväva detta sprÃ¥kliga fyrvärkeri enligt en viss översättningsfilosofi eller -teknik blir resultatet platt och enkelsprÃ¥kligt, helt i strid med originaltexten.”

Översättarens uppgift blir i stället att “översätta” Joyces sprÃ¥kliga experimentet till en finsk motsvarighet av anarkistisk finska, som dessutom likt Ulysses-teksten blandar flera andra sprÃ¥k i bokstävernas malström. När det kommer till kritan arbetar redan Joyce som en skönlitterär översättare, menar Lehto, dÃ¥ författaren undersöker olika sprÃ¥kformer i stället för att vilja förmedla ett visst budskap.

Pentti Saarikoskis äldre finska Ulysses-översättning lider enlight Lehto av att föregÃ¥ngaren försökt “rätta” Joyce-tekstens “fel” i stället för att inse deras estetiska och experimentella poäng.

Detta, fortsätter Lehto, är någonting som präglar även Tomas Warburtons Svenska översättning.

Någon översättare som känner sigh mananad?