leevilehto.net

Introduktion till den finska sektionen i antologin, red. av Oscar Rossi och Tiia Strandén, Detta är inte fiktion, 18 nordiska poeter (Söderströms 2007, på finska Tämä ei ole fiktiota, Teos 2007)

Översättning Janco Karlsson

Finska

Efter ett längre avbrott medförde 1990-talet nÃ¥gonting av en skolbildning inom den finska lyriken. Kretsen kring tidskriften Nuori Voima med bland annat Jyrki Kiiskinen, Jukka Koskelainen, Helena Sinervo utmanade den urgamla modellen enligt vilken poeten – för att nu tillspetsa det lite – en gÃ¥ng om Ã¥ret bar en plastpÃ¥se A4-ark till förlagsredaktören för att tillsammans med henne välja ut ett nytt häfte för “den breda allmänheten”. En viktig satsning av “90-talisterna” var att erövra poesin Ã¥t poeterna själva: det blev möjligt och tillÃ¥tet att frÃ¥ga sig varför man skrev som man skrev, och svara pÃ¥ frÃ¥gan med en teoretisk självförstÃ¥else som betraktade de andra poeterna som den primära mottagaren och som först därefter vände sig till den bredare eller smalare – men i vilket fall som helst mer upplysta – allmänheten. Den sist nämnda började ocksÃ¥ diversifiera och även organisera sig: detta gav upphov till förbundet Nuoren Voiman Liitto och Elävien Runoilijoiden Klubi, som bildades av ett av landets ledande bokförlag WSOY, samt poesiföreningen Nihil Interit, och dessa är fortfarande dynamiska aktörer och initiativtagare pÃ¥ det finländska poesifältet.

PÃ¥ 2000-talet är det redan möjligt att – som en direkt fortsättning pÃ¥ denna utveckling – tala om en separat, livskraftig subkultur inom lyriken. Ett förhÃ¥llande har dock förändrats radikalt. Om skolbildningen pÃ¥ 90-talet upprätthöll en uppfattning om “en korrekt poesi” (eller tvÃ¥ konkurrerande – i slutet av Ã¥rtiondet uppstod eller skapades nämligen en motreaktion till Nuori Voima-kretsen, de sÃ¥ kallade “gatupoeterna” som i synnerhet förknippats med Åbo), sÃ¥ förefaller den senaste lyriken att präglas av värdepluralism och mÃ¥ngstämmighet. Där Nuori Voima-skolans försiktiga sprÃ¥krelativism ännu framkallade anklagelser för elitism och för lÃ¥ngt driven intellektualism sÃ¥ är det uttryckligen experimentalism pÃ¥ olika nivÃ¥er som under de senaste Ã¥ren förefaller att ha visat vägen och blivit allmänt accepterad uttryckligen i ljuset av värdepluralismen och mÃ¥ngstämmigheten. I Finland är lyrikfältet inte – Ã¥tminstone ännu – indelat i “mainstream” och “alternativ poesi” pÃ¥ samma sätt som jag uppfattar att är fallet i de flesta andra nordiska länder: utbudet är mer nyanserat, och även enskilda poeter kan använda olika uttrycksmedel. Delvis av samma orsak har huvudmedierna inte längre varit initiativtagare i definitionen av poesin och dess frontlinjer.

Värdepluralismen anknyter till den kvantitativa tillväxten: det publiceras allt fler diktsamlingar varje Ã¥r – antalet titlar närmar sig redan hundra – samtidigt som internet och i synnerhet bloggarna har lett till att den tidigare och med orsak skrämmande publiceringströskeln blivit rätt illusorisk. Dessa strukturella förändringar anknyter pÃ¥ sätt och vis ocksÃ¥ till det faktum att den nya lyriken i Finland inte pÃ¥ samma sätt som sÃ¥ ofta tidigare är enerationsbunden: den nya värdepluralistiska andan kan ses skapa nya möjligheter även för lite äldre poeter som fÃ¥tt mindre utrymme eller rent av tystnat. De första tecknen pÃ¥ en omvärdering av kanon i anslutning till detta syntes i synnerhet inom den finsksprÃ¥kiga lyriken, där tideräkningen länge börjat med modernismen pÃ¥ 1950-talet. Beträffande den finlandssvenska lyriken tror jag att relationen till traditionen är mer komplicerad och flexibel.

De fyra poeter som valdes till denna antologi – tvÃ¥ kvinnor, tvÃ¥ män, av vilka tre skriver pÃ¥ finska och en pÃ¥ svenska, och som alla är födda pÃ¥ 1970-talet – kan sÃ¥ klart inte representera hela utbudet, och redan försöket att behandla dem som dess förgrundsgestalter är att begÃ¥ vÃ¥ld mot deras individualitet. Här följer dock nÃ¥gra spegelreflexer.

Eino Santanen, vars djärva debut, Kuuntele, romantiikkaa (Lyssna, romantik) (2002), pÃ¥ flera sätt utgjorde startskottet för omvärderingen av 2000-talets värderingar (och som skarpt tillbakavisades av Helena Sinervo i Helsingin Sanomat), kunde kallas för nyhejdlöshet. I själva verket är han romantiker (bland annat i det att han inte skyr “stora ämnen”, sÃ¥som jordbävningar), men i ordets bästa bemärkelse, eftersom han är medveten om att storheten alltid överstiger poetens gestaltningsförmÃ¥ga: därför förefaller Santanen tro att en suddig bild är exaktare och berättar mer. “Familjer som överlevande sovjetmedborgare,” skriver han i en dikt som handlar om en jordbävning. Det är samtidigt beundransvärt irrelevant som det med stor precision träffar mÃ¥nga “finländares” medvetandetillstÃ¥nd.

I frÃ¥ga om slappheten och en därmed förknippad andra dimension, som jag skulle kalla nytalsprÃ¥kighet, pÃ¥minner Catharina Gripenberg om Santanen. Strävan att betona talsprÃ¥kigheten dyker periodvis upp inom poesin, ofta i en “demokratisk” anda, till försvar för de uttryckssätt som utestängts frÃ¥n den litterära diskursen. Enligt mig följer de talsprÃ¥kiga funktionerna dock andra principer hos Gripenberg. Hennes talsprÃ¥kighet är sÃ¥ att säga introvert: i sin bedömning av ett urval dikter av Gripenberg översatta till finska pÃ¥stod poeten Teemu Manninen att hans förstÃ¥else av dikterna fördjupades av att han är född samma Ã¥r som Gripenberg: “det känns som om jag känner till det alltför bra. Det är precis som att lyssna pÃ¥ mina flickvänner.” Gripenberg är född i Jakobstad, finsktalande Manninen i inlandet: den omedelbara förstÃ¥elsen som den senare ger uttryck för antyder att generationens – eller minigenerationens – i sig idiosynkratiska medvetande är ett gemensamt, generaliserat medvetande förmedlat av medierna. Därför är “talsprÃ¥kigheten” i detta sammanhang inte längre en motsats till den lyriska diskursen, utan en ny uttrycksform: liksom nordamerikanska Flarfin, som utnyttjar chatter och annat “internetskräp”, är Gripenberg i själva verket utpräglat litterär. Kanske ocksÃ¥ traditionsmedveten: Ã¥tminstone för en som läser henne frÃ¥n andra sidan sprÃ¥kmuren förefaller en del av hennes konstigheter fÃ¥ en förklaring genom bekanta björlingska grepp. Jämför Gripenberg:

så många skiftnyckar som jag har
finns det för många dagar överallt. Längtar du vid en
bensinstation kan den fatta eld har du också intressen?

med Björling i Quosego 1928:

tokiga ögon målar du
med fötterna.
Att packas in i en tredubbel packlåda skickas
i sista järnvägsvagnen
till en ort för vad det blir av oss.

BÃ¥de Gripenberg och Saila Susiluoto har betraktats som representanter för ett av 2000-talets nya fenomen, nämligen, tjejpoesin. Det förhärskande paradigmet i Gripenbergs poesi förefaller ofta att vara leken (i den bemärkelse av ordet som syftar pÃ¥ sandlÃ¥dor och dockhem); Susiluoto tycks i sin tur generalisera detta perspektiv. Själv skriver hon ironiskt: “flickorna vill ha det kull men kvinnorna är tvungna”. Hennes dikter är sagor men inte “sagor för vuxna”, utan snarare “sagor om vuxna” och det som är sagoaktigt – mytiskt och drömlikt – i allas liv. Och hÃ¥ller inte allas liv pÃ¥ att förvandlas till en iscensatt saga – Ã¥terigen förmedlad och instruerad av medierna? Den av Susiluoto favoriserade prosadiktformen har ibland rentav betraktats som det förhärskande paradigmet inom den nya finska poesin: Ã¥ andra sidan handlar prosalyrikens popularitet om en reaktion mot den bundna lyrikens död som leder tillbaka till modernismens obundna tradition (vilket i sin mest banala form innebär att dikterna blir prosa som upphuggits i strofer). Symptomatiskt nog börjar prosan i Susiluotos senare samlingar, i synnerhet i Auringonkierto (Solvarv) 2005, att Ã¥terigen spjälkas upp i strofer.

I Aki Salmelas poesi – tvÃ¥ diktsamlingar pÃ¥ finska och Word in Progress pÃ¥ “engelska” – realiseras pÃ¥ ett sällsynt vackert sätt en av paradoxerna inom den nyaste poesin överallt i världen: mer än hos de tre andra (och mer än man i allmänhet varit medveten om hittills) stödjer sig Salmelas dikter pÃ¥ en oförskämd Ã¥tervinning och nyanvändning av gammalt material, och ändÃ¥ är hans “röst” omedelbart igenkännbar och, Ã¥tminstone enligt denna artikelförfattare, den absolut “mest individuella” av de fyra poeterna i antologin. I motsats till Santanen och Gripenberg bygger Salmelas röst inte pÃ¥ att härma en generations eller nÃ¥gon annan omedelbar referensgrupps tal – tvärtom är Salmelas uttryckssätt medvetet Ã¥lderdomligt, pÃ¥ nÃ¥got sätt 50-talistiskt, lillgammalt och överdrivet vÃ¥rdat och lite nasalt pÃ¥ samma sätt som man föreställer sig att en handelsresande pÃ¥ 50-talet talade. Salmela är den mest konceptuella poeten av de fyra: dikternas mening anknyter ofta till deras konstruktion, men den är dock inte alltid uppenbar. Han är ocksÃ¥ den mest kosmopolitiska i kvartetten, och har varit en flitig introduktör av 1900-talets experimentella ismer pÃ¥ finska – frÃ¥n Gertrude Stein och dadaisterna till John Ashbery och language-poeterna. Kanske vi kunde betrakta honom som nytraditionalist – förutsatt vi ger begreppen tradition och arv en pÃ¥ sätt och vis helt ny tolkning än vad de haft i Finland, nämligen en där de frigjorts frÃ¥n den nationella självbetraktelsens tvÃ¥ngströja, som den finländska poesin – frÃ¥n Runeberg via Leino till Haavikko och Saarikoski – burit sÃ¥ lydigt.

Om det är nÃ¥got som förenar dessa fyra poeter sÃ¥ är det skrattet, som ocksÃ¥ är temat för Ã¥rsboken MotMot som nyligen redigerats av Salmela och Santanen. Enligt mig är skrattet deras viktigaste nyhet, den plats där brottet med den nationella traditionen kommer tydligast i uttryck (och lÃ¥t oss komma ihÃ¥g att 90-talisterna pÃ¥ sin tid kallades nyseriösa. Det är ett skratt som inte strävar efter “humoristisk poesi”. Ett skratt som sÃ¥ledes aldrig är helt obrytbart eller direkt (hos Susiluoto lägger man ofta inte ens märke till det). Vi kunde kanske tala om nysprallighet? Om ett komiskt sublimt? Åtminstone har denna betoning av humor och lek varit en viktig förutsättning för den här nämnda mÃ¥ngstämmigheten även pÃ¥ ett mer omfattande plan inom den finländska lyriken – även om det säkert ocksÃ¥ är sant som Susiluoto skriver:

inom varje fågel fanns en fågel och en besvansad, inom varje besvansad fanns en fågel och en besvansad, så fortsatte det i all oändlighet.

Och:

De största striderna, sa kvinnan, pågår alltid på insidan.